torsdag 1 november 2018

I can't drown my demons, they know how to swim..

Har säkert använt den titeln förr, men inget beskriver dagens känslor mer. Jag är nånstans i en ond spiral. Don't get me wrong, jag är i ett lyckligt hälsosamt förhållande, med framtidsplaner och förhoppningar. Men mitt i allt sätter något stopp. Omständigheter, yttre omständigheter och min egen ångest. Känslan att inte räcka till, att inte finnas för en viss person och att tvivel att jag inte har kapaciteten att lösa dina problem. Men egentligen är det inte mitt ansvar, men ändå gör jag det till just det - mitt ansvar. Du har många gånger sagt till mig att jag borde ta mig ut, leva mitt liv, inte känna skuld eller som att jag skapar en börda genom att bara fly. jag har varit rädd för att fly, dels för din skull, men samtidigt för alla andra involerade. En känsla av ansvar och lojalitet som överröstar behovet jag känner i mitt bröst. Just i skrivande stund vill jag det, Fly. Inte behöva ta del av problemen som kommer efter. Kunna dra täcket över huvudet och bara ignorera det som blir. Jag orkar inte längre. Mitt liv är på paus, och har varit det under de senaste tio åren. Trampar på samma ställe. Kommer ingen vart. Sitter fast i leran. I kladdet som blir allt segare på grund av allt drama.

Du har sagt att du vill det bästa för mig? Att det är dags att ta tag i det jag vill göra med mitt liv. Men ändå kommer ibland kommentarer som sårar mer än vad dom ska. Jag vet att det är skämt. Jag vet att det inte är något illa ment. Men i en situation där jag själv redan har ångest och mår kasst för att jag ska lämna dig i sticket, samtidigt som jag försöker göra allt för att du ska ha dom bästa förutsättningarna, så hjälper det inte om det är allvar eller ej. Dom där små kommentarerna som jag annars tar med en klackspark, får mig att tvivla på hela min existens och vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill skaffa familj, jag vill lära mig leva i en situation där jag inte är beroende av dig på det sättet jag är. Jag vill komma ifrån känslan att jag på nått sätt måste skydda dig. Jag vill...
Det är så mycket jag vill, men allt har stannat i mina drömmar, för livet står på paus.
Jag är 30 år. Jag är inte klar med skolan än, och lär inte hinna bli det heller. Jag har nästan stått på egna ben sen jag var 12 men ändå känner jag mig inte vuxen. Trots det blir jag bara räddare och räddare ju äldre jag blir. Rädd för saker som kan ske, får panik vid förändringar samtidigt som jag längtar efter dom. Hela tiden fast i en Yin-Yang situatuion där alla positiva tankar kontras med en negativ.

Vet egentligen inte varför jag skriver här så alla kan se, men tror det är för att det hela känns mer verkligt då. Jag orkar inte mer. Jag är klar med det här. Men jag måste bara...

... Jag måste bara försöka lösa det för dig.


Läste tillbaka på en kommentar min far gav mig för 7 år sedan. "Gör man inte det för sina närmsta då?". Jag undrar om han kunnat trott att jag skulle stått och stampat på samma ställa 7 år senare... eller snarare 18 år senare. När kommer jag kunna få modet att leva mitt liv till fullo.
Ångesten äter upp mig inifrån när alla dessa tankar kommer. Jag trillar ner i ett svart hål, orkar inte andas och kan inte se vad morgondagen ska ge mig. Samtidigt är jag så rationell så att jag vet att - detta är en svacka. Det släpper. Du kommer må bättre imorgon.

När ska jag våga släppa taget och kontrollen...
Det känns som jag bara upprepar mig, år efter år. Visst finns de bra stunder emellanåt  men.
Finns så jävla mycket annat jag bara vill pränta ner. Bara få ur mig all skit som ligger och trycker i min skalle. Men mitt i allt känns det bara som jag klagar eller snackar en jävla massa skit. Ibland känns det bara som om jag inte har någon som bara förstår till fullo, även om jag vet att jag har det. Helst skulle jag vilja ha någon som bara kan hjälpa mig att ta tag i mitt liv, hjälpa mig med alla måsten. Eller kanske som ringer de där samtalen åt mig, som föräldrarna gjorde till skolan när man var sjuk.

Kanske är dags att prata med någon..

fredag 5 maj 2017

Vårkänslor

Äntligen börjar våren komma ordentligt. Fåglarna kvittrar, solen skiner och energireserverna fylls på lättare i kroppen.

Det har varit ett par tunga två månader och en till inväntas. Men med hjälp av varandra har vi ändå hanterat situationen på bästa möjliga sätt. Det är så du måste se på livet tror jag. Även om motgångar kommer din väg måste du försöka att se ljuset i tunneln och fokusera på att göra det bästa möjliga i din givna situation. Att försöka överprestera eller stressa upp sig i onödan gör att du bryter ner dig själv mer än vad det hinder du står inför gör. Detta är något jag själv måste lära mig att leva efter då jag har all för lätt att stressa upp mig i onödan för att sen lämna min själv helt utbränd och trött.
Att bara ta tag i det som står framför dig direkt främjar att du får mer tid för dig själv när det väl är klart, för att skjuta något framför dig bringar bara stress och lämnar, om jag talar för mig själv, helt apatisk och handlingsförlamad.

Du blir inte piggare av att sitta still och vila. Du blir snarare piggare av att få andas frisk luft, att aktivera dig själv och låta både din kropp och hjärna arbeta. Visst ska man såklart lyssna på kroppen för vila, men i måttlig mängd. Men det gäller även att ta vara på dessa lediga dagar, njuta av dina nära och kära och ta hand om dig själv i de livsrutiner du själv mår bäst i. Att avsluta en dag och känna att jag fått en hel del gjort kan få mig att må så bra i själen. Det är då jag sover som bäst och det är då jag slipper vakna upp med stress inför samma hinder nästa dag.

Men som sagt är detta också något jag måste jobba med och gör det dagligen. Det är när det fungerar som jag märker att det påverkar min psykiska och fysiska hälsa positivt. Men när dalarna kommer hamnar jag i en ond spiral som påverkar mig negativt och hindrar mig från att göra det jag vet att jag mår som bäst av. Det är just den där rutinen som ger en positiv effekt som jag måste sträva efter att upprätthålla. Exempelvis sluta irritera mig över vem som lagt vad vart utan bara ta tag i saker fast det inte är jag som orsakat situationen för känslan när det är som jag vill omkring mig lyfter hela mitt humör och min vardag känns ljusare och jag får lättare att andas.

Yttre påverkan har alltid en del i mitt mående och hur jag ser på saker i mitt eget liv. Jag måste lära mig att säga nej eller markera när jag vill något för mitt bästa. Kunna skilja på mitt privata liv och allt runt omkring. Jag är en såndär överempatisk person som väljer att ta med jobbet hem, som lägger energi på inte bara mina vänners problem utan även mina bekantas. Att finnas för sina vänner är självklart men det är inte mitt problem att överanalysera andras liv och hjälpa dem hitta lösningar utan att ens få en fråga om råd. För det är sån jag varit. Tänker lite för mycket extra åt andra istället för att fokusera på mig själv, vilket i sin tur blir att jag tar energin som ska ligga på mig själv på annat.

I dagsläget känner jag att livet börjar ljusna upp på fler fronter än bara kärlekslivet. Jag ser hopp för en mer hållbar vardag för mig själv och mitt egna välmående, en större chans till rutiner och dessutom längtan till olika dumheter jag vill hitta på i sommar.
Men nu tar vi en dag i taget.

Lev väl ni få som läser.

fredag 9 december 2016

Många bollar i luftten

I dagsläget verkar det verkligen som jag kanske börjar få lite många bollar att jonglera med och har lite för mycket på min agenda. Men det här ska väl gå bra detta med.

Fick antagningsbesked och från och med den Januari så börjar jag studera igen för att bli klar med den där jäkla utbildningen. Detta ska göras klart i Örebro, vi får väl se om jag förhoppningsvis kan stifta några nya bekantskaper med.

Rätt nervös dock då jag inte gått all in på skolan på fem år. men förhoppningsvis ska jag lösa detta denna gång så jag kanske kan byta jobb snart och pyssla med något annat i framtiden. Vore ju toppen.

På detta håller jag på med en annan boll som kanske kan göra mitt liv lite lättare i framtiden. förhoppningsvis ska även den börja rulla igång efter årsskiftet.

Jag har många "måsten" just nu och ganska många "jag vill".
många saker kommer att bli bortprioriterade ett tag nu för att nå mina mål.

vi får väl se hur detta slutar xD

fredag 18 november 2016

Att ge och ta..

Hur kommer det sig att man spenderar så extremt mycket tid och tankar på en person som inge ger något tillbaka. Tankar om osäkerhet och om man gjort något fel.  Energin bara försvinner.  Jag finns här den dagen du behöver mig. Men tills dess så har jag ingen energi till övers att försöka nå fram utan att få någon respons. Men jag finns här när den dagen kommer..


söndag 21 februari 2016

oh those lovely days..

Idag är en sån där dag där jag verkligen känner mig tillfreds med livet och tillvaron. Sysslor och måsten har bara flutit på utan någon vidare ångestkänsla eller känsla av överväldigande.
Trots att vi bägge ( läs mest jag ) inte är friska än har vi hunnit med att rensa i renoveringsrummet och åkt till återvinningsstationen och slängt skräp. Jag har lagat två olika matlådor så de räcker till veckans arbetsdagar. Vi har tillsammans städad och plockat rätt i arbetsrummet, tvättat tre (eller är det fyra?) maskiner tvätt, Ätit tillsammans, vart ut med hunden och busat, sett på serier, dammsugit överallt på nedervåningen, plockat rätt i köket och torkat av alla bänkar, kört diskmaskinen två gånger och även tömt den två gånger. Ett flyt där vi bägge gör de som behövs utan att det känns jobbigt då vi gör de tillsammans, en sak i taget. att vakna upp imorgon kommer att vara en fröjd då jag slipper vakna till ett bombnedslag.  Lite saker kvar, javisst men det går av rena farten till morgonen.

Nu försöker jag bara varva ner för att sen kunna hoppa till sängs och njuta ännu mer av dagens bravader. Jobbiga är dock att jag fortfarande hostar som en idiot och har så jäkla ont i ryggen att jag går på voltarensalva för att sova. Att sitta en stund för att sen ställa sig upp är rena rama döden.

Gjorde även ett ryck här i fredags med och sökte 11 nya jobb. 11! Många av dem dock vet jag att jag inte kan få då jag inte är kvalificerad, men skam den som ger sig.  Nån gång kanske man träffar rätt ändå.

Hund och Katt här går bättre och bättre ihop med varann. Riktig fröjd att se.
Jävla hosta, vill träna. Plus att den håller J vaken om nätterna. Ja ja. bara att bita ihop för på torsdag blir de jobb igen. >.<

torsdag 18 februari 2016

Att hitta balansen

Att komma i fas med sitt nya liv är inte en dans på rosor. Många snåriga vägar och ändrade rutiner gör att det blir svårt att hitta ett läge där allt flyter på när jag är van att leva på ett visst sätt sen innan. Det är många delar som måste provas, omprioriteras och hittas nya lösningar till.
Att helt enkelt lära sig leva på ett vis som jag tidigare inte gjort. Balansera alla dessa nya delar av ens egna liv för att på ena änden av brädan inte glömma bort sig själv och ens egna intressen och passioner för att till andra sidan av brädan lyckas inkludera samboliv, jobb och andra måsten.
Det är svårt och det tror jag många vet. Speciellt de personer med en egen stark vilja som tidigare, precis som mig, är vana att bara behöva prioritera sig själva och vad som gör personen lycklig.
Detta är inget inlägg om att jag är missnöjd med livet. Långt ifrån. Jag är fruktansvärt nöjd med livet, med några små ändringar kanske när de gäller min egen ihärdighet och envishet men det är en annan historia. Det enda jag kan göra för att lösa detta är just att prova mig fram vad som funkar bäst. Komma i fas som J säger. Det är först när man kommer i fas som allt börjar att flyta på och rutinerna blir lättare.

Nog om detta.

Hade min första vernissage här den 6 februari. En utställning med mina foton som håller på ända fram till den 4 mars. Några av mina närmsta kom förbi och jag fick dessutom lite extra glada nyheter den dagen, men dom håller jag för mig själv just nu :) Blev dessutom överraskad av två syskon, plastmorsa, faster och kusin som kom förbi och åt och kikade på mina bilder. Kändes verkligen skönt att få lite stöd från familjen då det är första gången jag gjort något sånt här.
Fick mig även en tjusig orkideé som har fått en egen kruka och hedersplats.

Nej om jag ska ta tag i hemmet lite nu när jag ändå är sjukskriven..
Jävla luftrörskatarr >.<

onsdag 20 januari 2016

Sunshine on my window, makes me happy, as I should be

Kärlek. Hur underbar är inte den då? Även om det är många svårigheter jag som nybliven sambo för första gången i mitt liv måste gå igenom så är all krångel så värt det. Att ställa om sig från att endast ha sig själv att se till, att ha sig själv att bry sig om, så kommer det helt plötsligt in någon annan i ens liv som vill finnas och ta hand om mig. Som varje dag visar att det är mig han vill ha och att jag är den vackraste tjejen på jorden enligt honom. Hela den här situationen för mig är fortfarande så surrealistisk. Trots att han visat mig detta, varje dag, de senaste 7 månaderna mer eller mindre. Livet har gått så fort framåt. För 7 månader och 6 dagar sedan träffade jag min kärlek. Det känns som en evighet sen men ändå precis som igår. det tog oss bara 4 månader att inse att vi inte kan vara utan varandra och jag sa upp min lägenhet och tog mitt pick och pack och drog. Och på ett sätt tror jag att det är det bästa jag har gjort på länge. Att börja om, få en ny start, även om det är trögstartat nu i början när du ska försöka hitta nytt jobb, nya vänner och nya vardagen ska börja flyta på.

Jag älskar mina vänner jag redan har, det är inte de. Ibland känns det dock som om jag vill lära känna nytt lite närmare, just för att faktiskt "bo in mig" ordentligt. 

Jag måste nog säga dock att jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som jag älskar som dessutom är min bästa vän på samma gång. Jag har nog aldrig skrattat så hårt, fulat mig så mycket, känt mig så bekväm eller längtat så efter en fortsatt framtid ihop, även om han ibland får mig att vilja slita av mig håret med sina dumma frågor. Han bryr sig på riktigt om vad jag spenderat min dag med, om jag är glad eller ledsen eller bara finns där när jag behöver en famn att bara krypa upp i. Han tröstar mig när det känns som värden går under, och han peppar mig när livet känns svårt. 

Som sagt, allt detta känns så surrealistiskt. Händer detta verkligen mig? 
Många gånger är det som om jag sett på mig själv utifrån när jag lever mitt liv, som om jag såg på en film. Kan vara de mest vardagliga sakerna som jag aldrig trodde jag skulle få. .

aja nog om det. 

Vet dock inte vad som kommit för mig själv på sistone. Jag sover så dåligt under nätterna, antagligen på grund av smärta och låsningar i ryggen. Detta i sin tur leder till att jag knappt orkar gå upp om mornarna trots att det egentligen är de jag behöver för att avlasta ryggen. Dessutom har huvudvärken tagit sitt grepp om mig de senaste två dygnen på grund av detta. Så tror jag måste ringa min massör om en tid så fort som. 



Har fortfarande problem med att jag stressar upp mig alldeles för mycket i onödan i förtid. Någon som har tips på antistress-övningar? Träning och så enbart funkar inte, och jag är för stressad för att meditera. huja. 

Nu verkar de som jag gör denna blogg publik igen på nytt en sväng och delar med mig. Jag märker själv hur annorlunda mitt liv och mina tankar ser ut idag jämt emot för några månader sen. helt sjukt vad fort allt kan förändras. 

Tjipp&Hej